min krönika

Jag skiljer mig inte med dig mamma

Jag har en pappa i Skellefteå och en mamma i Frövi. Det är en bit, en jävla bit. Men jag har alltid varit fast bestämd om att inte bo i Frövi hela livet. Det ville aldrig min pappa heller. Det kanske är därför vi är så lika han och jag, lika självständiga. Jag längtar framförallt till att bo själv, kanske få chansen att skapa en helt ny bekantskapskrets. Öland ska jag flytta till. Jag vill gå på journalistuniversitet där och utbilda mig till något sånär en proffsig journalist eftersom att min utbildning inte finns här i Örebro. Så har ju människor alltid gjort. Utvandrarna stack till Amerika när det inte fanns nog med jobb i Sverige, så gör jag med när det gäller universitet fast i mitt fall så håller jag mig inom landets gränser.

Mina föräldrar är skilda sedan ett år tillbaka och självklart tog det hårt. Min pappa stack. Upp till Skellefteå med pick och pack. Det är absolut ingenting jag klandrar honom för eftersom att det alltid har varit hans dröm att bo där. När kärleken tog slut, varför skulle han låta bli? Många säger ”men tänk på barnen” men jag mår ju bra om min pappa mår bra. Min mamma tog den hårdare smällen. Gifta i nio år, tillsammans i över 20, och sen är allt som bortblåst.

Därför kanske ni kan tänka er själva. Min idé om att flytta ner till Öland blev ju ingen höjdarsuccé när jag lade fram förslaget vid matbordet. Jag förklarade att jag redan hade pratat med rektorn på universitetet och att han välkomnade mig. Och där sitter jag och maler på om hur roligt och skönt det ska bli att komma ifrån allt, att få prova någonting nytt. Där mittemot sitter min mamma på kökssoffan och ser ut som om hon ska gå i graven. Det är ju ingen nyhet att ungdomar vill plugga på annat håll, det är heller ingen nyhet att folk skiljer sig, fast det är såklart jobbigt ändå. Min mamma vill inte skilja sig två gånger i sitt liv. Det är svårt att förklara för sin mamma att man lovar att hålla kontakten och hälsa på så ofta man kan när hon stirrar ut i tomma intet och troligtvis tänker det värsta. Det värsta är ju oftast det man tänker först tyvärr och jag kan tänka mig hennes tankar som flög genom hennes huvud. Hon kommer att skaffa pojkvän där och glömma bort mig. Hon kommer att hälsa på mig de första månaderna men sen då?

Självklart stöttar min mamma mig och min idé om att bli journalist, det har hon alltid gjort. Men det är klart att det tar hårt att bli lämnad själv. Men jag kan ju lugna min kära mamma med att jag kommer inte att skriva på några skilsmässopapper, det kommer jag aldrig att göra.
Min mamma och jag ses ungefär 15 timmar om dygnet, då är sömn inräknat. Och dom 15 timmarna skulle jag inte ha velat ersätta med någonting annat i hela världen. Men vid någon punkt i livet så går vi alla vidare. Kärlek tar slut och man måste gå vidare, skolan tar slut och man måste gå vidare. Hur tungt det än är så kommer alla någon gång till dessa stadier i livet. Men jag ska se till att ringa min mamma varje kväll precis som jag gör med min pappa nu. Kan min pappa och jag hålla kontakten på 90 mils avstånd då tvekar jag inte en sekund på att jag klarar av det med mamma också.

Kommentarer
Postat av: ida ♥

du är så duktig hjärtat! fina vän <3

2011-04-15 @ 16:50:39
URL: http://wwwipiqruue.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0