jonna funderar...
saknad. jag vet att det låter konstigt, vem hakar upp sig på det liksom?
men jag gör det..
man tänker ju alltid "man går vidare, dom kommer tillbaka, det går över" osv.
men tänk om det inte gör det då? tänk om personen/personerna aldrig kommer tillbaka?
tänk om man inte kan gå vidare? vem vill leva i det förflutna hela tiden.. det vill nog ingen.
och sakna, är det samma sak som att tycka om ? eller kan man hata/ogilla någon som man saknar?
det är så mycket frågor..
jag menar, jag hade en vän som svek mig en gång, så mycket att jag sa upp kontakten med personen.
ibland saknar jag den personen, som den var då..
men kan man verkligen förändras så mycket på så kort tid? eller är det bara så att när något händer,
så ändrar man själv så stor uppfattning om personen att man helt enkelt inte ser det som samma person?
jadu, jag antar att fortsättning följer när jag ens själv kan svara.
vad tycker ni om saknad, är det bra/dåligt? & varför tror ni att man saknar?
nu ska jag kolla på true blood och komma på andra tankar.
puss
saknad är bra, i måttliga mängder, man får sakna, man får gråta för en person tills det försvinner. man ska inte stressa, det får ta sin tid. så tänker jag, men det funkar inte, för jag har saknat samma person i 2 år nu, det hjälper inte ett skit. svår fråga. alla har väl egna hypoteser
där har du en poäng jonna!
emin du menar?
svar . : hah, nej?
svar Linnea : ja, jag antar det :)
svar anonym : men markus, det löser sig.
det måste det göra!
jag försöker, det går inte jag försöker hela tiden, ibland är jag "den" som jag vill vara, hans, men jag vet att jag är bara en leksak, det intalar jag mig hela tiden, men vad hjälper det, det bästa är nog att inte träffa personen bara försöka att gå vidare men det är riktigt svårt, nej förlåt jag har inte bra råd :(<3
svar theoneforyou : förstår hur du menar!
men tänk om man inte vill gå vidare? usch.