hej mitt vinterland, nu är jag här

ut genom föntret jag stirrar tomt,
snön är det ända som linsen upptar.
en famn, ett hopp om en ordning en lösning.
men snön glittrar iaktagande, som om den vet men ändå inget vet.
den håller tyst, lyssnar utan öron, stirrar facinerande utan ögon.
jag vet att den vill värma trotts sin kyla, den vill finnas den vill vaka
den vill förstå mig trotts sin oförmåga att känna.
jag vet att den inte vet någonting.

av jonna