jag fattar det inte själv,
hur jag kan ta så enkelt på allt.
jag kanske måste börja inse att livet inte är en ironi?
man kanske inte kan skratta åt allt,
vissa saker kanske är allvarliga.
det går kanske inte att ta livet som en lek
och bara lattja igenom allt man gör,
nogrannhet, vishet, eftertänksamhet, beslutsamhet.

livet är inte lätt mina kära vänner,
men det blir vad vi själva gör det till.
jag skrattar åt missöden medans vissa gråter över dom,
finns det något rätt och fel,
eller är vi alla olika?
en fråga ut i tomma intet,
jag begär inget svar, bara av mig själv.
tack för mig ♥